|
|
|
|
 |
|
|
2010-02-11 - Reportage
Äventyret på Melbourne Cup
|
Anna, Toby och Harris Tweed i ledvolten på Melbourne Cup
|
|
|
| Svenska Anna Berg fick chansen att arbeta hos Murray Baker på Nya Zeeland och fick vara med hästen Harris Tweed som skötare på Melbourne Cup! |
Läs Annas egen berättelse från äventyret på Nya Zeeland och på Melbourne Cup!
Hårda tag i början!
Jag kom till tränare Murray Baker på Nya Zeeland i januari 2009. Han hade 60 hästar i träning och var en av de största tränarna i landet. Mina första 3 veckor var ett rent helvete. Min foreman Leeza skulle testa mig och se vilket virke jag var av och hur mycket "skit" jag kunde hantera. Allt jag gjorde var fel och allt jag gjorde bra var inte bra nog. Men jag sa inte ett ljud och klagade inte en enda gång, utan jag gjorde vad hon sa till mig. En dag kom hon fram till mig och sa: - Du är en av de bästa tjejerna jag haft här hittills och jag har varit hos Bakers i 8 år.
Idag är jag tacksam för att Leeza gav mig det mottagandet. För att klara av att jobba med de bästa inom galoppen utomlands så måste du ha skinn på näsan. 9 gånger av 10 så kommer du bli ”testad” och klarar du inte det så kommer det bli tufft.
Efter det fick jag göra ALLT som involverade stort ansvar. Jag blev tjejen som hon skickade på alla tävlingar. Jag kunde själv ha med mig tre hästar på lastbilen som skulle åka fem timmar bort. Första gången var jag livrädd och tänkte att detta kommer gå åt pipsvängen men det slutade med att jag hade med mig två vinnare och en tredjeplacering hem. Vad jag var stolt!
Mot Melbourne Cup
I juni så började det talas om Melbourne Cup i stallet, tre av våra hästar hade presterat riktigt bra i Australien under våren. 4-åriga valacken Harris Tweed, 5-åriga hingsten Nom du Jeu och 5-åriga valacken Mr Tipsy. Alla tre efter den fantastiska irländska hingsten Montjeu. Jag pratade med Mr Baker och nämnde att jag väldigt gärna skulle vilja se Melbourne Cup och att jag eventuellt skulle ta ledigt för att åka över till Australien och se loppet. Pratet lades ner efter ett tag, det är ju vinter och lågsäsong under juni-augusti.
Jag kände killen, Toby, som var över i Australien med hästarna och jag fick konstant uppdatering från honom. En dag i mitten på september så var jag som vanligt på väg ut med en av hästarna i hagen när min chef, Mr Baker, kom fram till mig och sa att du ska åka till Australien i november för Melbourne Cup. Vi har nog två hästar i loppet och vill du så får du gå med en av dem i ledvolten. Där stod jag och trodde att han drev med mig, helt ärligt så fattade jag inte vad han ville att jag skulle göra och svarade inte med en gång. -Vill du åka eller inte? frågade han igen. Ja, det är klart jag vill!! svarade jag och gav honom faktiskt en stor kram, ha ha! Allt hårt slit hade lönat sig, det var min enda tanke.
Sen var det då bara den olidliga väntan för att se om hästarna höll formen. Jag hade regelbundna samtal med Toby för att kolla hur allt stod till.
Enorm parad!
Så kom då dagen när jag anlände till Melbourne, fem dagar innan loppet. Vi skulle ha en häst med, Harris Tweed en 4-årig valack efter Montjeu. James som han kallas har alltid varit min favorit, även om han spenderat mycket tid över i Australien. Under mitt år på Nya Zeeland så är han ändå ”min” och han var i kanonform! Det trodde dock inte spelarna som valde att lämna honom utanför topp 5. Vad de glömde titta på var att i Caufield Cup som går några veckor innan Melbourne Cup så tog det jockeyn Craig Newitt 800 meter att få stop på James efter målgång där han kom in som 6:a!
Söndagen innan loppet, som i år gick tisdagen den 3 november, så var det parad genom Melbourne. 24 öppna Lexus bilar på rad med alla hästars namn på sidan! Tränare och jockey satt i bilen och vinkade till den ofantliga folkmassan som stod längs gatorna!
Skakiga förberedelser
Vi gick upp klockan två på morgonen för att åka till Flemington Racecourse. Toby beslöt sig för att rida James ett varv på sandbanan för att få bort eventuella spänningar i hästen. Efter det fick han lite kraftfoder och sedann lämnade vi honom för att åka hem och sova någon timma och äta en ordentlig frukost.
Klockan 12 åkte vi tillbaka till stallet. Jag borstade James och Toby packade väskan. När jag tog ut James från stallområdet som låg mitt emot läktaren på Flemington så höll jag på att svimma. 120 000 personer fanns på läktarområdet och de hördes kan jag säga! Ska jag gå där? tänkte jag för mig själv och höll lite extra hårt i grimmskaftet. Vi gick över banan mellan två lopp för att ta oss till uppstallningen. Och vilken uppstallning! Mahognyspiltor, kliniskt rent och med elektroniska skyltar som visade hästens namn och lopp. Atmosfären kokar när det börjar närma sig, men min nervositet var som bortblåst! Så kommer en av kontrollanterna fram till oss precis när vi tränsat. De kollar alla hästars bett.
- Det där bettet får du inte ha, säger hon. James har ett tvådelat gummibett. PANIK trodde jag, men Toby hade svar på tal och sa; - Jag har ringt och kontrollerat med tävlingsledningen och jag har tillstånd. Så var det problemet löst. Så fick jag min röda ”bibb” som det kallas, eller västen med nr 12 på och så var det dags…
En oförglömlig upplevelse!
James måste ledas av två personer så både jag och Toby höll honom. För att komma till ledvolten måste man ta sig förbi publiken genom att gå ner i en ca 100 meter lång tunnel. Bara det var häftigt! Sen kom vi då upp i ledvolten. Den känslan kommer jag aldrig att glömma. Folk hänger sig på staketet, det viftas med banderoller, läktaren är enorm och fullpackad och ljudet från från 120 000 personer som jublar är ofattbart. Du kunde inte höra dig själv tänka, Toby fick skrika för att jag skulle höra honom och han gick bara på andra sidan hästen. Jag jämför det lite med filmen ”Gladiator” när de kommer in på Colosseum första gången. Det går inte att beskriva, det var alldeles för stort.
Så kommer alla jockeys in och jublet blir ännu högre, jag trodde att gränsen var nådd redan men nej, jag hade fel. Men Harris Tweed tog det med ro, han hade bara en sak i huvudet och det var att springa. Så gick vi ut på banan, vi släppte dem efter ungefär 50 meter och så var det bara själva racet kvar.
And they are off…
Harris Tweed gjorde ett makalöst lopp och slutade 5:a och ägaren blev 150 000 aus dollar rikare. Han låg sist till 800 meters pålen innan Craig Newitt beslutade sig för att avancera, i sista kurvan låg han 6 hästar ut. Dagen efter utsågs han till loppets bästa häst, efter vinnaren Shocking. Men för mig kunde han lika gärna ha sprungit sist och jag hade varit lika stolt över honom. Efter loppet var han helt slut och vi blev riktigt oroliga ett tag att han skulle kollapsa helt. Jag fick bokstavligt talat dra honom tillbaka runt ledvolten vid stallarna för att få honom att stå upp. Toby fick sköta alla intervjuer och prata med Mr Baker en snabbis medan jag tog hand om James. Han lutade sitt huvud på mig med hela sin tyngd, jag hade en vit skjorta på mig men det struntade jag fullständigt i. Hästen hade gett allt han hade….
Kvällen avslutades med middag tillsammans med familjen Baker och deras vänner. De skulle fortsätta fira men Toby och jag beslöt oss för att åka hem. Vid 10 på kvällen stöp vi i säng. Helt slutkörda, men det var det värt. Jag hade precis upplevt den bästa dagen i mitt liv. Och vi skulle ju upp kl 4 igen för att ta hand om James!
Ett gott råd...
Så det tips jag kan ge till de som vill uppleva samma sak är: bit ihop, gör jobbet utan gnäll och du kommer att bli uppskattad. Man måste oftast jobba sig upp. Kom inte med någon attityd som ”jag vet allt”. Även om du kanske har rätt så är det i början bäst att bara lyssna. Om det inte handlar om säkerhet eller skada givetvis!
Klicka på länken nedan för att se loppet. Harris Tweed har nr 12 och svart/röd randig dress. Han har startbox nr 19 och ligger bland de sista genom hela loppet, men gör en enorm upphämtning på upploppet!
-Anna Berg (som i dagarna är på väg till England och Sir Mark Prescotts stall)
|
 - Lotta Malmborg |
Länkar:
Se Melbourne Cup 2009
|
|
|
|
|
|
|
|